vedeja.se

”Vem var min mamma? Störande få kan svara på den frågan utan att låta sin egen inbillning och fantasi och få tämligen stort utrymme. Pinsamt många kände henne inte alls, eller åtminstone mycket lite. Pinsamt mycket mindre än de själva gärna ville tro, och dessutom borde ha gjort.”

Ladda ned och läs hela berättelsen här:
Stefan Vedeja - Min mamma

När en tanke väl får fäste i huvudet och börjar gro… Den förgrenar sig med hög hastighet och man kan välja att antingen stånga sig blodig med att försöka stoppa den, eller att sköljas med varthän den nu ämnar föra dig. Ibland gör det ont att åka med, men allt som oftast lämnar den kvar ett litet fragment av insikt. Kanske en ynka skärva som kan fogas samman med resten till att, så småningom börja forma ett uns av förståelse.

En del säger att andra tänker för mycket. Vissa hävdar att tiden läker alla sår. Somliga menar att sentimentalitet är destruktivt.
Till dem säger jag: jag tänker mycket. Jag tänker att tiden inte läker sår, den lär oss att leva med dem. Jag tänker att det är självömkan som bryter ned.

Jag tänker på den sista gången vi träffades, då du bar mitt barn i dina armar.
…den sista natten du sov i din säng, i hemmet som du tyckte så mycket om.
…de sista kläderna du tog på dig.
…den sista gången vi pratade, hur allt kändes precis som vanligt.
…dina sista besökare – Heléne och Mikael – och den sista koppen du drack.
…den sista gången du sträckte ut benen i din kökssoffa och bara njöt.
…den sista gången du kramade och pussade Micke och Molle, dina älskade katter.
…den sista gången du steg ut genom din ytterdörr, vred om nyckeln i låset och tog din hand från handtaget.
…den sista gången du for från Bjälbo.
…den sista gången du steg in genom entrén till Mobilia och sista gången du passerade mellan hyllorna där.
…den sista presenten du köpte, den som du aldrig hann leverera.
…den sista gången du andades den fria luften.
…den sista gången du trampade marken.
…den sista gången du klev in i din svarta Opel Corsa.
…de sista svettdropparna som trängde fram på din hud när du stängt bildörren den där varma sommardagen.
…de sista kilometrarna du styrde vägen fram.
…de sista orden, den sista musiken som strömmade fram ur din bilstereo.
…den sista himlen du såg, solens läge, molnens form, fåglarnas flykt.
…dina sista tankar och vilka känslor du hyste – rädsla, ilska, panik, smärta, bitterhet, förvåning?
…din sista insikt, om du förstod att du skulle dö.
…dina sista sekunder, eller kanske hundradels sekunder, tusendels.
…den sista människan som korsade din väg och varför.

En sommar har passerat, en höst och en kall vinter – en spirande vår och ännu en sommar snart till ända. Ett ensamt år, ett sorgens år. Men ett år fullt av vänners tröst och älskades stöd. Ett år som hjälpt på vägen att förstå, men ett år som ändå lämnar en bit att gå.

Läs gärna: Stefan Vedeja - Min mamma

Okular, okular – vad glimtar på din yta klar?
En skymt utav dagar som kommer,
en bild utav de som var?

Okular, okular – vad ger du mina frågor svar?
Är framtiden höljd i ett dunkel,
finns dess hemlighet i ditt förvar?

Okular, okular – vill du visa mig den bild du tar?
Liknar den alls det jag drömmer,
lika enkelt underbar?

Det du finner gott att äta
Kan en annan med avsky betrakta
När du lagar en måltid och bjuder in
Kan det vara värt att beakta

Av de tusen och åter tusentals
Smaker som livet serverar
Är det endast några utvalda få
Vid det bord där vi alltjämt dinerar

Det finns dem som allt oftast vill bjuda sig in
Som sätter sig utan att fråga först
Och vem är då jag att hindra dem
Att stilla sin hunger och våldsamma törst?

Kanske händer det sig emedan
De proppar sin svällande mage full
Att de sätter en bit i halsen
Kväver sig, rosslar och faller omkull

Imorgon är det två månader sedan mamma blev dödad, men det är svårare än någonsin att förstå att det verkligen är sant. Jag delar med mig av min digitalkameraljudupptagning från begravningen. Musiken framfördes av Eva Karlsson Laudon vid pianot och Helene Blad på sång.

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Sov mamma

Text & musik: Stefan Vedeja

Nu har den sista krusningen stillat sig, på tjärnen som var ditt liv
De allra sista fåglarna har flytt från träden som växer där bredvid

En tung och allvarsam tystnad har långsamt lagt sig där
Men intet ont berör dig på platsen du nu är

Sov mamma, sov mamma
Vi ses väl snart igen?
Gå mamma, gå med detsamma när du blir kallad hem

Du lovade aldrig att stanna för gott, att du inte skulle gå
Och trots att barnet i mig ville tro det förstod jag att det inte var så

Men du lämnade mig så plötsligt, din hemfärd var för snar
En spegelblank vattenyta och ditt minne är allt som finns kvar

Gråt mamma, gråt mamma
Men gråt inte för mig än
För jag ska göra dig stolt i livet först sen träffas vi igen

Här ligger jag och vimsar med feber. Inatt drömde jag om att det var krig och jag var soldat. Plötsligt ville ingen slåss längre men för att ändå göra upp vem som skulle dö drog vi lott. Jag fick nit och resten av drömmen präglades av realistisk ångest innan jag vaknade i min svett och (inte) förstod att det bara var en mardröm.

Idag har jag sett en dokumentär om Romarriket, en om solens död, Sunshine och King Kong. Nu kan det bli Ace Ventura eller Liftarens guide till galaxen.

I söndags var vi på Lidl och handlade. Moby gillar att gå själv i affären så det brukar han få göra den stund man orkar springa efter och hämta honom. Denna gång gick han även ut ur affären – snöns nalkande försvinnande har gjort det lite lättare. När vi är på väg ut ser jag att han böjer sig ned och plockar upp något. Jag ser grushögen på marken och förstår att han nu proppat munnen full med småsten. Väl vid bilen ställer jag ifrån mig varuvagnen och tänker plocka ut gruset. Döm om min vämjelse när jag plockar ut ett söndertuggat cigarettfilter. Genom någon oansvarig rökares försorg (och föräldrarnas bristande uppsikt, om ni så vill) har nu minimannen fått sin första cig. En av vårvätan uppblött och tämligen saftig sådan.

Inatt (efter en dag i skolan) insjuknade dotra ånyo. Jag steg upp i ottan och tog bilen över den snötyngda slätten för att hämta upp mina verktyg på jobbet, dvs dator. På reklamen har man på sistone sett fåglar som försöker landa på föremål som inte finns och det är tänkt att man ska föreställa sig elledningar i dess ställe. Kraftbolagen håller tydligen på att avverka beståndet av stolpar för att begrava de av dessa uppburna luftledningarna. Jag har svårt att föreställa mig att jag kommer sakna åsynen av dessa döda, men livsgivande fingrar som stuckit upp ur jorden under hela min livstid, men mitt nostalgiska jag kan inte låta bli att tänka: när Amidala (blivit frisk och) vuxit upp och även högspänning överförs i form av laser eller mikrostrålning kommer hon kunna säga till sina barnbarn: – När jag var liten gick strömmen i kablar som man hade hängt upp på stolpar. Då kommer hennes barnbarn osökt att tänka på nåt annat antikt, nämligen Jesus som också hängdes upp på en stolpe men sedemera togs ned och ersattes av trådlös förbindelse till Fadern.

När man färdas över de vackert ödsliga fälten är det lätt att bli lite religiös. Skänninge – Bjälbo – Appuna – Väderstad, kyrkorna ligger som ett pärlband. Tanken slår mig att de stått högs mor horisonten i hundratals år, eller mer. Sen kom sädestorkar, silos, vindkraftverk och kraftledningsstolpar. Det är ändå litet av en revansch för de ärjade koppartaken att några av dessa monumentala hädelser får vika hädan. De provisoriska träkonstruktioner som uppförts intill landsvägen – som förmodas ska användas vid demonteringen – gör symboliken extra dramatisk med sin galg- eller giljotinliknande uppsyn. Ett slags hederlig avrättning i Herrens namn, ett häxbål om ni så vill.

Amidala har varit sjuk men är nu på väg tillbaka. Igår var hon ute för första gången sen i fredags och tog en tur till frisören.